Bali, första dagarna i Kuta
Äntligen sol, vita stränder och turkosa vatten! Anledningen till att jag åkte hit, överlägsna anledningen i alla fall. Kuta är den största turistorten på Bali, där finns den stora beachen, flest resturanger och hotell etc. Vi bodde på ett ganska billigt hotell, Hotel Lusa (som betyder "dagen efter morgondagen" fick jag lära mig av mina nyfunna indonesiska vänner) som låg typ 3 minuter från stranden. Det fanns inget varmvatten men rummen och balkongerna var rymliga, trivdes alldeles utmärkt. Vem vill förresten ställa sig i en varm dusch efter en hel dag på stranden i 30-40 gradig värme?
Första doppet...
Varje dag var den andra lik i princip, vakna(tidigt) av tupparnas hesa målbrottsgal, frukost - banana pancake and a water melon juice, please, beachen/havet/bokläsning/powernap, hotellet/poolen, ut och äta/öl, sova osv. Jag brände axlarna dag ett i solen och det gjorde ont i säkert 10 dagar, detta skedde trots min extrema noggrannhet med sollotion.
En kväll på Papa Andy's Bar i krokarna, träffade vi av en slump på bandet Sumatran Cowboys som Fia och Jocke träffat och festat med redan på deras Baliresa 2007. Trots alla turister de möter så kom de faktiskt ihåg Fia och Jocke det året, vilket ledde till att vi blev bjudna på BBQ-fest hemma hos Ruli. Kanske inte världens bästa grej eftersom vi hade bestämt oss för att INTE äta indonesisk mat första dagarna för att undvika magproblem. Men sagt och gjort, BBQ-fest blev det som inkluderade avskedsfest för de två tyskarna Rudy och Katrin. Ruli lagade ris, grillade fläsk och gjorde någon röra han kallade sås som var så stark att en medelsvenson som jag höll på att tuppa av. Medan vi satt på stengolvet och åt maten ur våra skålar med händerna pratade vi om Sverige vs. Bali vilket var himla roligt. Grabbarna i bandet kan faktiskt väldigt bra engelska, nästan bättre än mig. De ställde många frågor om snö och hur man överlever i kyla och liknande. Det roliga eller kanske tråkiga och orättvisa är att jag gjorde på två veckor av med lika mycket pengar(om inte mer) som killarna i bandet tjänar ihop på ett helt år. Att tillägga så handlade jag inte onödigt mycket av någonting, mest mat. Så med det hela kan man konstatera att det är i princip omöjligt för dom att resa till Sverige och hälsa på oss eftersom det skulle ta väldigt många år att spara ihop pengar för att ha råd. Om man tar Chris som ett exempel, han äger inte ens ett par skor, han måste låna kläder av Ruli för att kunna vara med och uppträda. Han äger inte heller en egen gitarr men pojken (20-årigt lammkött som Pellan dessutom vid ett senare tillfälle fick på kroken) har en röst från ovan och kan spela gitarr som en gud! Sumatran Cowboys måste upplevas och Rulis BBQ-mat gjorde ingen av oss sjuk ;)
Rudy och Katrin
Ruli lagar mat
Ben
Jocke och Chris
Fia och Jocke
Den trevlige spanske backpackern delar ut öl
Första doppet...
Varje dag var den andra lik i princip, vakna(tidigt) av tupparnas hesa målbrottsgal, frukost - banana pancake and a water melon juice, please, beachen/havet/bokläsning/powernap, hotellet/poolen, ut och äta/öl, sova osv. Jag brände axlarna dag ett i solen och det gjorde ont i säkert 10 dagar, detta skedde trots min extrema noggrannhet med sollotion.
En kväll på Papa Andy's Bar i krokarna, träffade vi av en slump på bandet Sumatran Cowboys som Fia och Jocke träffat och festat med redan på deras Baliresa 2007. Trots alla turister de möter så kom de faktiskt ihåg Fia och Jocke det året, vilket ledde till att vi blev bjudna på BBQ-fest hemma hos Ruli. Kanske inte världens bästa grej eftersom vi hade bestämt oss för att INTE äta indonesisk mat första dagarna för att undvika magproblem. Men sagt och gjort, BBQ-fest blev det som inkluderade avskedsfest för de två tyskarna Rudy och Katrin. Ruli lagade ris, grillade fläsk och gjorde någon röra han kallade sås som var så stark att en medelsvenson som jag höll på att tuppa av. Medan vi satt på stengolvet och åt maten ur våra skålar med händerna pratade vi om Sverige vs. Bali vilket var himla roligt. Grabbarna i bandet kan faktiskt väldigt bra engelska, nästan bättre än mig. De ställde många frågor om snö och hur man överlever i kyla och liknande. Det roliga eller kanske tråkiga och orättvisa är att jag gjorde på två veckor av med lika mycket pengar(om inte mer) som killarna i bandet tjänar ihop på ett helt år. Att tillägga så handlade jag inte onödigt mycket av någonting, mest mat. Så med det hela kan man konstatera att det är i princip omöjligt för dom att resa till Sverige och hälsa på oss eftersom det skulle ta väldigt många år att spara ihop pengar för att ha råd. Om man tar Chris som ett exempel, han äger inte ens ett par skor, han måste låna kläder av Ruli för att kunna vara med och uppträda. Han äger inte heller en egen gitarr men pojken (20-årigt lammkött som Pellan dessutom vid ett senare tillfälle fick på kroken) har en röst från ovan och kan spela gitarr som en gud! Sumatran Cowboys måste upplevas och Rulis BBQ-mat gjorde ingen av oss sjuk ;)
Rudy och Katrin
Ruli lagar mat
Ben
Jocke och Chris
Fia och Jocke
Den trevlige spanske backpackern delar ut öl
Kommentarer
Postat av: Emma
åh, vad trevligt du verkar ha haft det. jag är inte det minsta avundsjuk!!!
Trackback
