Edith Södergran - Livet
Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.
Gick upp klockan 05.00 i lördags morse för att bege mig till jobbet och alla butiksarbetares favorit - inventeringsdagen! Men det gick hyffsat fort och jag var ovanligt pigg och glad för att vara den tiden på dygnet. Såg en död katt vid hagsätraavfarten precis i samma ögonblick som en fågel kraschade i min bilruta när jag var ute och rattade i ottan. En hel del rattfulla och några eftersläntare som hade gitarr och fest vid vägkanten spottade jag även. Jag vill aldrig jobba på ett sälle där man börjar innan 7 på morgonen, helst inte ens innan 8. Fyhelsika vad jag är mer kvällsmänniska. Nåja det hela resulterade såklart i en aning trötthet under lördagskvällen men jag blev ändå inte mest alkoholiserad i sällskapet och jag var inte heller den som somnade först. Jag blir aldrig sådär apfull längre, inte varit sen förra sommaren. Bakfull kan jag däremot slå rekord i. Vaknade i morse med kläderna på inkl. tjocktröja. Det var bara att slita av sig kläderna och lägga sig på en filt i det gröna, svettas ut alkoholen liksom. Skitsamma jag bara ordbajsar egentligen. Det jag ville säga är att det var en fin helg!
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.
Gick upp klockan 05.00 i lördags morse för att bege mig till jobbet och alla butiksarbetares favorit - inventeringsdagen! Men det gick hyffsat fort och jag var ovanligt pigg och glad för att vara den tiden på dygnet. Såg en död katt vid hagsätraavfarten precis i samma ögonblick som en fågel kraschade i min bilruta när jag var ute och rattade i ottan. En hel del rattfulla och några eftersläntare som hade gitarr och fest vid vägkanten spottade jag även. Jag vill aldrig jobba på ett sälle där man börjar innan 7 på morgonen, helst inte ens innan 8. Fyhelsika vad jag är mer kvällsmänniska. Nåja det hela resulterade såklart i en aning trötthet under lördagskvällen men jag blev ändå inte mest alkoholiserad i sällskapet och jag var inte heller den som somnade först. Jag blir aldrig sådär apfull längre, inte varit sen förra sommaren. Bakfull kan jag däremot slå rekord i. Vaknade i morse med kläderna på inkl. tjocktröja. Det var bara att slita av sig kläderna och lägga sig på en filt i det gröna, svettas ut alkoholen liksom. Skitsamma jag bara ordbajsar egentligen. Det jag ville säga är att det var en fin helg!
Kommentarer
Trackback
